Som glidande årslag på fjärden
en afton, när dimman är tät
och vindlös och död är världen,
förnimmer jag timmarnas fjät.
Som droppar från roende åror
som rastlöst mot fjärran ro,
som årslagens flyende fåror
i vatten där vidunder bo,
så droppa minuter och timmar
i djup där ej morgon gryr,
där aldrig en stjärna glimmar,
dit aldrig en vinge styr.
Som glidande årslag som svinna
på fjärden där tjockan står
i färglöst töcken försvinna
förlorade, dyrbara år.
Jordisk lycka.
Att rida en ädel häst i galopp —
att famna en skälvande kvinnokropp
så att världen och tiden försvinna —
att leka med rimmens brokiga väv
i strofer som leva och brinna —
att följa ett stormande stövardrev
att se fienders hjärtblod rinna —
det är jordisk sällhet — fåfänglighet!
Det är livets lycka — förgänglighet!
