Nu, när jag dröjer sörjande vid båren,
tystnar larmet kring mig, jag känner värk i såren.
Moder, du är borta — livet ligger fruset.
Dött är solens skimmer, kallt och livlöst ljuset.
Undrande och vemodsfull jag ser mig tillbaka.
Moder, vänd åter i tysta nätters vaka!
Trött och hård av år i fåfäng kamp förspillda
drömmer jag om dig, du förlåtande och milda.
Moder, från de tigande skuggornas länder
räck mig dina goda, välsignande händer!
Låt mig ännu i stilla minnesstunder
ödmjukt böja knä inför godhetens under.
Mardröm.
Det är som en mardröm, en febersyn,
en skräckfull och dyster sägen:
en port framför mig, en port bakom,
och kort emellan dem vägen.
Sluten och mörk står framtidens dörr
och ingen vet vad den döljer —
bakom mig, för evigt låst och stängd
det förgångnas port, av ingen sprängd
i natt sina minnen höljer.
