Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
4
- þ, y. th bet. perspirerad frikativa i uddljud, t. e. þing, thing ting. I pronomina bet. dock uddljudande þ (th) än perspirerad, än pertonerad frikativa, allteftersom stavelsen är tryckstark eller trycksvag, t. e. þy ty, þylī'kẹr dylik.
- þ, y. dh bet. pertonerad frikativa i övriga ställningar, t. e. skaþa skada, hafþe hade, orþ ord.
- æ, ǣ och ø, ø̄ bet. ä- och ö-ljud.
- Dubbelskrivning användes till betecknande av långt konsonantljud endast mellan två vokaler (sonantiska eller konsonantiska), t. e. falla, men fal fall. bækkiar bäckar, men ack. sg. bæk bäck.
Ljudlära.
I. Sonanterna.
A. Ljudväxlingar ärvda från förlitterär tid.
1. Avljud,
en från urgammal (“indoeuropeisk“) tid stammande och på ursprungliga accentförhållanden beroende vokalväxling inom en grupp besläktade ord.
§ 2. I rotstavelser uppträda ej mindre än sju olika “avljudsserier“:
- ī : ē : i, t. e. bīta : pret. bēt : pl. bitu, þrīvas ta sig : þrēva treva: þrifnaþẹr framgang, hētẹr het : hiti hetta.
- iū : ø̄ : u eller (sällan) ū, t. e. niūta njuta : pret. nø̄t : pl. nutu, dø̄vẹr döv : duvin slapp, lūka stänga : luka lucka.
- æ (av äldre e enligt § 13) eller (före nasal + annan kons.) i : a : u, t. e. gælla vara högljudd : pret. gal : pl. gullo, finna : pret. fan : pl. funno, hēlbræghþo rask till hälsan : braghþ raskt grepp : hēlbrughþa helbrägda,
