Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


5
  1. blindẹr blind : blanda förorena : blunda, grimbẹr : grambẹr : grumbẹr vred.
  2. æ (av äldre e enligt § 13) : a : ā : u, t. e. bæra bära : pret. bar : pl. bāro : part. burin, Vætur Vättern : vatn vatten : vātẹr våt : utẹr utter.
  3. æ (av äldre e enligt § 13) : a : ā t. e. gæta få : pret. gat : pl. gāto, læghẹr liggning : lagh läge : lāghẹr låg.
  4. a : ō, t. e. fara : pret. fōr, kaka : kōka (subst.) aþal- egentlig : ōþal egendom.
  5. ā : ō : a, t. e. lāta låta (bli) : pret. lōt : latẹr lat hāvẹr håv : uphōf : uphaf upphov.

§ 3. I avledningsstavelser träffas blott serien i : a : u (som dock ofta beror icke på gammalt avljud, utan på yngre analogibildning), t. e. āttingẹr : -angẹr (sällan) : -ungẹr åtting, kø̄pingẹr : -ungẹr köping; sannind : -und sanning, ærinde : -ande ärende; bædhil : badhul näste, þomal- : þumulfingẹr tumme; morghin : -un morgon, aptan : -un afton; honigh : -agh : -ugh honung.


2. Regressivt omljud,

en från urnordisk tid stammande förändring av en tryckstark vokal till större likhet med en i nästa stavelse följande, sedan ofta redan i förlitterär tid försvunnen, trycksvag vokal (vare sig sonantisk eller konsonantisk). Man har att skilja mellan a-, i- och u-omljud.

§ 4. a-omljud verkas av ae, i och u, som förändras på följande sätt:

  1. e (senare, där det icke omljutts, övergånget till fsv. æ enligt § 13) > ia (s. k. brytning), dock icke efter l, alveolart n, r, v och w samt för övrigt i mindre utsträckning i nordvästra än i sydöstra Sverige. Emellertid påverka besläktade ord varandra (s. k. utjämning), så att nästan alltid dubbelformer uppstå, t. e. tialdra gränssten : Sǣteldra Sätila (socken i