Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


11

“tautosyllabisk“), eller som uppkommit genom bortfall av mellanliggande sonant (alltså genom “synkope“), föranleder i de flesta fall förkortning av varje omedelbart föregående vokal.

  1. ā > a, t. e. hans : hānum honom, sargha såra : sār sår, vaþmal vadmal : vāþ tygstycke, våd, nat natt : gen. nāttar.
  2. ī > i, t. e. min och ntr. mit : f. mīn och ack. pl. m. mīna, litle lille : lītin liten.
  3. ō > o, t. e. drotning drottning : drōtin herre, got gott : f. gōþ god, Þorkil : Þōroddẹr mansnamn.
  4. ū > u, t. e. brullop bröllop : brūþ brud.
  5. ȳ > y, t. e. pl. lys : lūs, ymse ömse : ȳmislīkẹr skiljaktig.
  6. ǣ > æ, t. e. hænne henne : hānum honom, pl. gæs : gās gås, sæl säll : pl. sǣlir.
  7. ø̄ > ø, t. e. brøllungar (brø̄þlungar) kusiner på fäderne : brø̄þẹr bröder.

§ 12. En motsvarande förkortning undergår under samma förhållanden diftongen æi (uppkommen enligt § 15), som då blir æ, t. e. hæl (hēl) hel, välmående : ack. hēlan, hælsa (hēlsa) hälsa : hēla hela, läka, swæn (swēn) sven, Sven : pl. swēnar (swǣnar), æn (ēn) : f. ēn en, ægna (ēghna) ägna : ēghin (ǣghin) egen, hælghe (hēlghe) den helige, Helge : hēlaghẹr (hǣlaghẹr) helig, mæst (mēst) mest : mēr (mǣr) mer.


4. Spontana förändringar.

§ 13. e (ursprungligt eller uppkommet enligt § 4, 2 och § 9, a, 1) har i tryckstark stavelse övergått till æ, t. e. væghẹr väg : Nōreghẹr Norge, mæþ : trycksvagt meþ med. Andra exempel i § 4, 1 och § 6, 3.

§ 14. ē (ursprungligt eller uppkommet enligt § 8, 1, § 9, b, 1 och § 10) har (inom större delen av de normgivande dialekterna) i tryckstark stavelse utom