Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15
-
-
- kort, t. e. hælghanda för hælgha anda den helige andes, ban(a)orþ banemans angivande;
- lång, t. e. Væstrārus Västerås av Væstra Āros Västra Aros (åmynningen), aldrēgh aldrig av aldri ēgh ej i tiden, Upsalø̄dh av Upsala ø̄dh Uppsala domän, ūtī uti av ūti ī ute i, øxnø̄kẹr jämte yxna ø̄kẹr ett par dragare.
-
B. Ljudövergångar, genomförda i litterär tid[1].
1. Inflytande av angränsande konsonant.
§ 20. S. k. progressivt i-omljud verkas av kons. i på ett omedelbart följande tryckstarkt a, ā, o, ō :
- ia > iæ genomföres så småningom under tidrymden 1100—1350, olika tidigt i olika nejder och ställningar (jämförelsevis sent i uddljud samt före vissa konsonantförbindelser såsom ld, rl, rn), t. e. biargh > biærgh berg, stiala > stiæla stjäla, iamn > iæmn jämn, gialda > giælda (um)gälla, iak (bevarat i trycksvag ställning) > iæk jag. Dialektalt äger övergången rum efter 1350 även i trycksvag stavelse t. e. vilia > viliæ vilja.
- iā > iǣ genomföres 1300—1350, t. e. þiāna > þiǣna tjäna, siāl > siǣl själ, iǣtta (iātta) säga ja : (urspr. trycksvagt) iā ja (varefter iāka jaka).
- io > iø genomföres 1350—1400 (jämförelsevis sent före ld, rn o. a.), t. e. mioþẹr > miøþẹr mjöd, miolk > miølk mjölk, skioldẹr > skiøldẹr sköld, biorn > biørn björn. Övergången uteblir i de flesta dialekter före gh, k och sådana konsonantförbindelser (t. e. rþ, rt, se § 24), som redan före tiden för övergången io > iø verkat förlängning av o (jfr 4 nedan), t. e. (nysv. tjog,) þiokkẹr tjock, iōrþ jord, hiōrtẹr hjort.
- ↑ Då ingenting särskilt anges rörande tidpunkten, så innebär detta, att övergången uppträder redan i den allra älsta litteraturen.
