Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


16
  1. > iø̄ inträder först efter 1400 och nästan blott i de fall, då uppstått av urspr. aiw (se § 15), t. e. siōr > siø̄ sjö, sniōr > sniø̄ snö, sliō > sliø̄ slö, miō > miø̄ smal. Jfr däremot hiōn (säll. dial. hiø̄n) hjon, Hiō Hjo, Iōn Jon av Iō(h)an Johan.

§ 21. Inflytande av alveolar och kakuminal konsonant på tryckstark vokal:

  1. i > e omkr. 1350 i sluten stavelse före r, kak. l och alv. n, t. e. hirþe > herþe herde, sirla > serla särla, kirna > kerna (smör)kärna, til > tel till, vin > ven vän, vinstre > venstre vänstra. Dialektalt kan detta e övergå till æ.
  2. Genom u-omljud uppkommet o (se § 6, 1) övergår (dock icke i fgutn.) omkr. 1300 före r och kak. l till ø, t. e. pl. born > børn (vanl. barn) barn, isl. ǫrn : fsv. ørn, fgutn. ol : fsv. øl öl.
  3. u > o sedan omkr. 1350 före r + l, n, s, t, þ (dock ej i västgötamål och fgutn.) samt kak. l + d, n, s, t, t. e. spurþe > sporþe sporde, spurt > sport, dulde > dolde, dult > dolt, duls- > dolsmāl fördöljande.
  4. y > iu, varav sedan (enligt 3 ovan) io, mellan g eller k och r + konsonant (dock icke i fgutn.), t. e. fgutn. gyrþa : fsv. giurþa > giorþa (om)gjorda, fgutn. skyrta : fsv. skiurta > skiorta skjorta. Dialektalt träffas övergången även före l + kons., t. e. mylna > miulna kvarn.
  5. y > ø före 1350 i sluten stavelse före r (utom i det under 4 ovan nämnda fallet), kak. l och alv. n, t. e. byrþ > børþ bord, fyr > før för, bylghia > bølghia bölja, fyl > føl föl, kyn > køn kön, þōrdyn > -døn tordön.
  6. > ȳ redan före 1300 efter r med föregående kons., senare så småningom även efter kak. l och uddljudande r, t. e. briūta > brȳta, fliūgha > flȳgha flyga, bliūghẹr > blȳghẹr blyg, riūka > rȳka.

§ 22. Inflytande av labial konsonant: