Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19
- t. e. nsv. lång, våm, hålla, stånda av fsv. lāngẹr (i y. fsv. ofta skrivet longer) osv. (se § 24, 1).
- ē > i, t. e. hēlsa (se § 12) > hilsa hälsa, ēldẹr > ildẹr eld, gēsl > gisl gissel, ēt > it ett. Senare ē > e, t. e. hēma > hemma (se § 22, 4).
- ī > i, t. e. hwīlikin > hwilkin vilken, sīld > sil sill, nītān > nittan.
- ō > u, t. e. fulska dårskap : fōl dåraktig, brullunge kusin på fäderne : brōþir broder, Iusse av Iōn Jon. Senare blir (slutet) ō > (slutet) o, t. e. dōmare > dommare.
- ū > u, t. e. hūlikin > hulkin vilken, siūtān > siuttan sjutton.
- ȳ > y t. e. fȳrken > fyrk, Nȳbø̄le > Nybbele Nybble.
- ǣ > æ, t. e. Swǣrighe > Swærghe Sverge, færre färre (till fā få), smærre smärre (till smā små).
- ø̄ > y, t. e. rø̄kta > rykta ansa, dø̄ghn > dygn, ø̄mkelīkẹr ömklig > ynkelīkẹr ynklig, skø̄t > skyt hastigt, Væstẹrgø̄tland > -gytland Västergylln, brø̄þlungar (se § 11, 7) > bryllungar kusiner på fäderne, hærazhø̄fþinge > -hyfþinge häradshövding, ø̄rsl > yrsl yrsel, hø̄ta (hȳta) : pret. hytte (høtte) höta, hota, dø̄þẹr död : dyddylghia spöke. Senare ø̄ > ø, t. e. gø̄ma > gømma.
2. Vokalharmoni
innebär, att en trycksvag vokal ändrar sin kvalitet till större likhet med den föregående stavelsens. De hithörande fallen, av vilka det första förnämligast visar sig i södermanländska och finländska, de båda andra företrädesvis i (äldre) västgötska och (ehuru mindre utpräglat) uppländska skrifter äro följande.
§ 26. a > æ efter urspr. (dvs. icke först enligt § 22, 1 och 2 uppkommet) y, ȳ samt efter æ, ǣ och ø, ø̄, t. e. fyllæ fylla, bæræ bära, dø̄mæ döma; i t. e.
