Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22
- t. e. at > āt åt (jämte trycksvagt at före infinitiv), af > āf (jämte vanligare, urspr. trycksvagt af) av, “åv“, ok > ōk ok.
- I öppen stavelse sedan början av 1400-talet, t. e. tala > tāla, liva > lēva (jfr § 32), lova > lōva, sydhẹr > sø̄dhẹr söder, bæra > bǣra bära; i uddljud dock mångenstädes redan före 1350 (alltså före övergången ā > å, se § 31), t. e. aka > āka åka, akẹr > ākẹr åker.
§ 36. En s. k. svarabhakti-vokal (“hjalpvokal“) — här tecknad ẹ (jfr rörande handskrifternas beteckning § 1) — inskjutes mellan konsonant och slutljudande eller antekonsonantiskt r, l, n.
- Före r åtminstone redan på 1200-talet, t. e. vintẹr : vintrin vintern, bø̄kẹr böcker : bø̄krinar böckerna, fæghẹrstẹr (isl. fegrstr) fagrast : fæghre fagrare, yvẹrst (fgutn. yfrst) överst : yfre övre, sitẹr (isl. sitr) sitter.
- Före l först omkr. 1350 och senast efter perspirerad kons., t. e. fughl > fughẹl fågel : pl. fughlar, sighẹlde seglade och sighẹlt seglat : sighla segla, axl > axẹl, hø̄rsl > hø̄rsẹl. Efter r inträder ej svarabhakti, t. e. karl.
- Före n mera allmänt först sedan omkr. 1400 och nästan blott efter perspirerad kons., t. e. lø̄sn > lø̄sẹn lösen, sōkn > sōkẹn socken, vāpn > vāpẹn. Efter t inträder i regeln ej svarabhakti, t. e. vatn vatten.
5. Inflytande av intensitetsminskning och ställning i trycksvag stavelse.
§ 37. Kvalitetsändring inträder i följande fall:
- a, i, u > resp. æ, e, o i större eller mindre utsträckning i de flesta dialekter. I många av de viktigaste uteblir övergången (åtminstone i öppen stavelse) efter kort helstark stavelse. Detta vokalkvalitetens beroende av kvantitets- och intensitetsförhållanden plägar kallas vokalbalans. Ofta korsas dennas
