- gh : kk eller k, t. e. bughi båge : bukkẹr bock (“krokhorn“), rūgha ruva (på ett sår) : rø̄kẹr sädesskyl, roka råga upp, nsv. ruka.
- l : ll, t. e. bol bål (på kroppen) : bulle bål (för dryckesvaror), miol mjöl : nsv. mjäll.
- n : nn, t. e. bruni brand, brånad : brinna, spuni spånad : spinna, kona (och kwǣn i samma bet.) : kwinna.
- v : bb : pp eller p, t. e. stūvẹr stubbe : stubbe, skava : skabbẹr skabb, sniūva snuva : snubba “ge på nosen“ : snuppa snyfta, ovan : uppe : opin (ypin) öppen, skiūva skuffa : skoppa löpa : skopa hoppa, tappa : tapa tappa.
§ 44. På urgerm. växling mellan kort och långt kons. i eller u — de korta ljuden i fsv. kontraherade med föregående vokal, de långa utvecklade till ggi, resp. ggw (varav i litterär tid blott gg) — beror växlingen mellan former utan och med ggi, gg(w) i sådana fall som t. e.
- twēr två : gen. twæggia, dīa dia : dæggia dägga, þrīr tre : gen. þriggia.
- trōin trogen : tryggẹr trygg, bōa bo : byggia bygga, gnōa gno : gnugga, hiō högg : pl. hioggo.
2. Inflytande av ställning i slutljud (dvs. före paus).
§ 45. d övergår i urnord. tid till t, med vilket ett föregående n assimileras, t. e. gialda gälla : pret. galt, standa stånda : imp. stat statt (upp).
§ 46. g övergår samtidigt till k, med vilket ett föreg. n assimileras, t. e. ganga gånga : imp. gak gack, springa : pret. sprak (sprang) sprack, sprang, stinga : pret. stak (stang) stack, stang.
§ 47. gh övergår likaledes i urnord. tid till h, som sedan bortfaller, t. e. dragha draga: pret. drō, magha kunna : pres. mā.
§ 48. v övergår samtidigt till f, t. e. giva : pret. gaf, þiūvẹr tjuf : ack. þiūf.
