till grund för de mot slutet av den y. fsv. tiden framträdande dubbelformerna tin : din, tīt : dīt osv. (alla, eller åtminstone d-formerna, dock oftare genom skrifttradition skrivna thin, thit osv.); jfr § 75, 1.
§ 61. Förkortning av lång kons. efter trycksvag vokal, t. e. bundit § 52, 2, annan § 52, 4, kallat § 52, 6, ana´ma anamma (lån från lågtyskt annamen), kallas § 52, 5.
§ 62. ʀ (se § 42, 4), som efter kons. (frånsett fallen lʀ, nʀ, sʀ > ll, nn, ss, varom se § 53, 2, och ʀs > ss, varom se § 52, 5; jfr ock § 55, 1) blivit r, har däremot efter vokal (frånsett ʀs > ss eller s, se § 52, 5 och § 61) dels blivit r (så alltid mellan två vokaler — ex. se § 42, 4 — och vanligen slutljudande efter tryckstark vok.), dels och detta företrädesvis efter trycksvag vok. försvunnit. Detta bortfall har emellertid inträtt i mycket olika utsträckning i skilda dialekter. De huvudsakliga fallen äro följande:
- Midljudande mellan trycksvag vokal och en konsonant. Så allmänneligen, t. e. bȳar bys : bȳamæn byamän, sonar sons : sonadōttir sondotter, vinir vänner : vininir vännerna, klokkor klockor : klokkonar klockorna (men sǣrdēlis, särdeles, gārdaghẹr gårdag, nǣrvara, ūrsækt o. d.) I några handskrifter, särskilt från Västmanland och Dalarna, visar sig detta bortfall vanligen även i ordslut före ett konsonantiskt börjande ord, som utan paus sluter sig till det förra, t. e. lysi man pålyser man (men lysir æi pålyser ej).
- Slutljudande:
- Om ett r förekommer i samma eller föregående stavelse. Så i många handskrifter, särskilt från Västergötland och Uppland, t. e. ø̄ræ ören, skipæra skeppare (pl.), fiūri fyra vid sidan av andra källors ø̄rar, skiparar, fiūrir och hirþe herde, rø̄ne rönn, ø̄re öre gentemot isl. hirþer, reyner, eyrer; även efter
