Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38
- ng > n sporadiskt före s, t, t. e. yngska > ynska ungdom, Māngs Magnus > Māns Måns, ingte > inte.
§ 67. Regressiv assimilation:
- f (v) assimileras stundom med b, k, m, t. e. Stafbȳ > Stabbȳ, stafkarl > stakkarl tiggare, hofman > homman hovman.
- lk > kk i ord, som ofta stå trycksvagt, t. e. hwilkin > hwikkin vilken, tholkin > thokkin tocken.
- ts (även då det uppstått enligt § 65, 9) > ss, t. e. bæztẹr > bæstẹr bäst, guz > gus Guds, hæraz- > hærashø̄fþinge häradshövding, mizumar > missumar midsommar; nætsla > næsla nässla, vatsle > vasle vassle.
§ 68. Progressiv assimilation:
- Ursprungligt (dvs. från urnordisk tid ärvt) ld > ll (utom före r; jfr § 51, 6), tidigast efter trycksvag vokal, t. e. apald > apal apel, skulde > skulle, vilde > ville; kælda > kælla källa, sīld > sil sill. Jfr med bevarat ld, t. e. valde (av vælia välja), aldrigh aldrig, aldroghẹr åldrig.
- Ursprungligt (dvs. redan urnord.) nd > nn efter trycksvag vokal, t. e. þūsand > þūsæn tusen, smālændingiar > -lænningiar smålänningar; sedan omkr. 1450 i många, särskilt sydligare, dial. även efter tryckstark vokal (utom då r följer; jfr § 51, 6), t. e. binda > binna binda, stund > stun stund. Jfr med bevarat nd, t. e. vande (av vænia vänja), undra, andra.
- Slutljudande mb > mm i de flesta dial., t. e. lamb > lam, sg. n. f. och pl. n. a. ntr. dumb > dum stum (jfr dumbe), svagsynt.
- Slutljudande mn > mm i många dial., t. e. ramn > ram korp, skipastamn > -stam fartygsstäv.
- Slutljudande gn (dvs. “äng“-ljud + n, se § 1) > ng (som då betecknar, såsom numera, långt “äng“-ljud, sedan den ursprungligen medelst ng betecknade konsonantförbindelsen — se § 1 — genom en mot
