Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


41
  1. gh > g åtminstone i åtskilliga dial. omkr. 1450, t. e. nyttog(h)ẹr nyttig.
  2. k > gh i y. fsv. (undantagsvis redan tidigare) uti helsvag stavelse, t. e. fātø̄kẹr > fātøghẹr fattig, Swērīke > Swērighe Sverge samt ofta trycksvaga ord såsom iak > iagh jag, nōkor > noghor någon, taka > tagha taga. Jfr vidare § 64.
  3. t > dh i y. fsv. (undantagsvis redan mycket tidigare) uti helsvag stavelse, t. e. atẹrtān > adhẹrtān aderton, Katerīna > Kadhrīn Karin, trǣit > trǣdh trädet, träet samt ofta trycksvaga ord såsom Pǣter > Pædhẹr Peder, hwat > hwadh vad. Jfr vidare § 63.

§ 76. Förkortning av lång konsonant efter trycksvag vokal genomföres så småningom (i många sena handskrifter dock ännu icke i fråga om bestämda artikelns nn), t. e. krōkōttẹr > krōkutẹr krokig, gen. pl. annar(r)a andra, āsik(k)ia (av urspr. -ækia enl. § 54, 2 och 17, 5) åska, dat. sg. kirkiun(n)e kyrkan, bōken(n)e boken.

§ 77. Bortfall äger rum hos följande ljud:

  1. f (v) slutljudande och före konsonant i y. fsv. (sällan tidigare), t. e. Ōla(f) Olov (Ola), ā(f) stadh åstad, ha(f)dhe hade.
  2. gh sällan i ä. fsv., rätt allmänt i y. fsv., i synnerhet efter helsvag vokal, t. e. laþe jämte tryckstarkt laghþe lade, sa(gh)dhe sade, Bāghahū´s > Bāhūs Bohus, nāghan > “naan“ (dvs. nån) någon, rǣtti(g)hēt rättighet, tholu(gh)mōdh tålamod, o(gh) och.
  3. l (men icke ll eller därav genom förkortning uppkommet l) i slutljud, t. e. ska(l) skall, til > te till.
  4. n före s i y. fsv., t. e. Lare(n)s Lars, i afte(n)s i afse.
  5. n (dvs. “äng“-ljud) före g i många väst- och östgötska handskrifter, om stavelsen börjar med m eller n, t. e. Hæmi(n)gẹr Hemming, kunu(n)gẹr konung, drotni(n)g drottning.