skugga, swiþi sveda, sø̄tme sötma, vāþe våda, ænde ända (jfr vidare anm. 1).
Anm. 1. N. sg. ändas på -a (först efter 1400 på -e) i hærra herre. I y. fsv. låna ord, som icke beteckna manliga varelser, ofta och särskilt inom dialekterna norr om Mälaren ändelsen -a från g. d. a., vilket föranlett en alternativ böjning enligt paradigmet vika (se § 101) hos t. e. blōme blomma, dwale dvala, fāre fara, frōme fromma, hiti hetta, krabbe krabba, ræddoghe räddhåga, siūke sjuka, stadhge stadga, thunge tunga, besvär, vande svårighet, vånda.
Anm. 2. G. sg. (senare även g. pl, jfr § 88, 3) kan efter 1400 tillfoga -s (lån från de starka mask.). Den sålunda uppkomna ändelsen -as kan omkr. 1500 stundom i g. sg. utbytas mot -is, -es (sällan i g. pl. mot -ars) i analogi med n. sg. (resp. pl).
Anm. 3. Pl. av oxe, uxe oxe böjes älst vanligen: n. yxn, g. yxna, d. yxnom, a. yxn; senare regelbundet.
§ 90. Paradigmet bryti förvaltare:
| Sg. | n. | bryti | g. d. a. brytia | |||||
| Pl. | „ | brytia(r) | g. | brytia | d. | brytiom | a. | brytia |
Så gå alla på -inge (som dock också kunna böjas enligt § 89 och de flesta även enligt § 81), t. e. hælsinge hälsing, hø̄fþinge hövding, ærvinge arvinge, samt ett fåtal andra, t. e. dȳe (även efter § 91) dy, række kämpe, saksø̄ke kärande, vili (sent vilie efter § 89) vilja, vægge (y. fsv. även vigge) vigg.
§ 91. Paradigmet landbō(e) arrendator:
| Sg. | n. | landbō(e) | g. d. a. landbō(a) | |||||
| Pl. | „ | landbōa(r), -bō(r) | g. | -bō(a) | d. | -bō(o)m | a. | -bō(a) |
Så gå andra på -bō(e), t. e. ābō(e) åbo, dalbō(e) dalbo, nābō(e) nabo, samt dessutom lō(e) loge och det oregelbundna lē, g. d. a. lī(i)a (jfr § 29) el. lē, pl. lī(i)a(r) el. lē(r) osv.
