Anm. 2. Åtskilliga ord äro såväl i obestämd som bestämd användning indeklinabla på -a, t. e. afvita, allēna, ēnstaka, lagha, līka, udda, ækta, æþla ädel, sällan på -e, t. e. gængse, ø̄þe öde, eller -o (växlande med a), t. e. hēlbryg(h)þo (-a) helbrägda, rēþo (-a) redo, reda.
§ 130. Komparativen och presensparticipiet i adjektivisk användning böjas alltid svagt. Paradigmerna længre längre, yfre övre:
-
Sg. n. m. længre f. længre ntr. længre, længra g. d. a. længre, længra længre længre, længra Pl. n. a. m. f. ntr. længre g. længra d. længre, længrom Så gå de egentliga komparativerna, särskilt alla på -are, t. e. hwītare vitare, och alla
presensparticipier, t. e. livande levande. -
Sg. n. m. yfre f. yfre, yfra ntr. yfre, yfra g. d. a. yfre, yfra yfre, yfro yfre, yfra Pl. n. a. m. f. ntr. yfre, yfro g. yfra d. yfre, yfrom, yfro Så gå de oegentligt s. k. komparativer, till vilka en positiv saknas, t. e. fræmbre främre, fyrre förre,
hø̄ghre högra, niþre nedre, norre norra, æptre bakre.
Anm. 1. Hos komparativen träffas understundom spår av stark böjning, t. e. d. sg. m. mērom, a. sg. f. norra.
Anm. 2. En indeklinabel komparativform på -rin brukas älst blott i adverbiell användning, men efter 1400 även i predikativ och, ehuru mera sällan, i attributiv ställning.
Anm. 3. En indeklinabel participform på -is brukas i ä fsv. stundom i adverbiell och predikativ