Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
82
smȳghẹr (jämte vanligare fār osv.) till fā, gā, stā, grāta, smiūgha. Stundom har dock utjämningen lett till den i-omljudda vokalens seger eller åtminstone till dubbelformer, t. e. brista, drægha, græva, lǣta, smȳgha jämte bræsta, dragha osv. (jfr da. græde, blæse).
- Pl 1. och 2. p. kunna i y. fsv. stundom låna form från 3. pl., som i sin tur kan — och detta till och med stundom i ä. fsv. — låna form från 3. sg. För övrigt saknas i 3. pl. ändelsen -a i samma fall som hos inf. (se § 174).
- “Preterito-presentia“ kallas så, emedan deras
presens i sg. alltid och i pl. ofta (älst — om ock
delvis förlitterärt — alltid) böjes som — och
ursprungligen har varit — ett preteritum. Dylik böjning träffas
ock alternativt hos ett par ursprungliga presentia, de
av vara och vilia:
Sg. 1. ær [æm] vil (dvs. vill) 2. æst, ær vil (dvs. vill), vilt 3. ær [iær] vil (dvs. vill) Pl. 1. ærum viliom 2. ærin vilin 3. æru, -a [aru, -a], i y. fsv. äv. ærẹ vilia
§ 176. Pret. ind. Anmärkningar:
- Sg. 2. p. har älst ljudlagsenligt hos stammar på -t ändelsen -st (enligt § 40), t. e. brø̄st till brø̄t, hos stammar på -þ ändelsen -tt (enligt § 52, 6), t. e. bø̄t till bø̄þ ’bjöd’. Tidigt överföres emellertid -st till den sednare typen, så att man får bø̄st. I y. fsv. erhålla båda typerna genom inflytande från 1. 3. sg. (vars t och þ införas framför -st) ändelsen -zt (dvs. -t-st), t. e. brø̄zt, bø̄zt. Sedan sålunda hos de till dessa båda typer hörande talrika verberna -st blivit ändelse i stället för -t, så kan -st fogas även till andra stammar, t. e. drapst, gafst jämte drapt, gaft. För övrigt kan efter 1350 2. sg. låna form från 1. 3. sg.
