Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83
- Pl. 1. och 2. p. kunna i y. fsv. låna form från 3. pl. Denna åter kan redan i ä. fsv. ej sällan, i y. fsv. ofta låna form från 3. sg. Då i alla svaga verber 3. pl. så småningom undantagslöst blir lika med 3. sg., så beror detta emellertid väsentligen på ljudlagsenlig utveckling av o till ẹ i pl. och e till ẹ i sg. (se § 37, 10).
§ 177. Konjunktiv(-optativ). Anmärkningar:
- Pl. 3. p. har oftare ändelsen -in än -i, -e, vilken sednare i synnerhet träffas i västgötalagarna.
- Alldeles oregelbundet är vara i pres. konj.,
som böjes:
Sg. sē [sēi, sī] eller vari [væri, æri] Pl. sēin, sē(n) eller vari(n) [værin, ærin]
§ 178. Imperativen kan i 2. pl. efter omkr. 1430 ändas även på -(ẹ)r, t. e. havẹr, gār.
§ 179. Participium. Anmärkningar:
- Part. pres. ändas hos stammar på -ā blott på -nde, t. e. gānde gående, slānde slående, hos alla andra på -ande, således t. e. även sēande seende, flȳande flyende.
- Ett part. necessitatis förekommer (efter latinskt föredöme) i flera y. fsv. skrifter och bildas medelst sammansättning av inf. och part. skolande samt brukas både i aktiv och passiv betydelse, t. e. gøraskolande som skall göra, vitaskolande som bör vetas, rǣdhasskolande som måste fruktas.
§ 180. Medio-passivet bildas genom att till de aktiva formerna foga s, älst ss (se § 53, 2), som dock endast efter lång helstark vokal förblir oförkortat, t. e. slās slåss. Före passivets -s kommer ej den aktiva ändelsen -(ẹ)r till synes, t. e. pres. sg. kallas, slās (se § 52, 5).
Anm. 1. I vissa ä. fsv. skrifter förekommer i stället för -s rätt ofta -z, som ursprungligen hör
