Sida:Gustaf II Adolf.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170
GUSTAF ADOLF OCH KURFURSTEN AF BRANDENBURG.

derest icke Pappenheim i samma ögonblick hade ankommit. Denne lät på korslaggda pikar bära den sårade ut till lägret, för att erhålla nödig vård. Några dagar derefter blef han framställd för Tilly. Vid åsynen af denne förfärlige och hatade motståndare utbrast den olycklige administratorn i förtviflade hotelser. Gud skall en gång, sade han, utkräfva hämnd; ty blod kan blott med blod försonas; och edra trosförvandter skola snart erfara samma härjningar, samma olyckor, hvarmed de nu hemsöka andra folk. Kejsarens magt lutar till undergång; och Tillys ära har blifvit begrafven under Magdeburgs grushögar. Han fördes sedermera till Wien, der han efter en lång fångenskap afsvor lutherska och antog katolska bekännelsen, samt erhöll ett årligt understöd af 12,000 riksdaler. För att bevisa det inga timliga bevekelsegrunder härtill varit orsaken, ville han dock aldrig återvända till Magdeburg, eller till statslifvet, utan tillbragte uti ett kloster största delen af sin återstående lefnad.




FEMTIONDESJUNDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH KURFURSTEN AF BRANDENBURG.

Såsom vi förut berättat, hade Gustaf Adolf af kurfursten i Brandenburg erhållit Spandaus fästning mot löfte att efter Magdeburgs räddning densamma återlemna. Nu var Magdeburg förstördt, dess räddning således omöjlig, hvarföre Gustaf Adolf förutsåg, att det snart skulle uppstå fråga om Spandaus återlemnande. Han erböd sig derföre sjelfmant att uppfylla det gifna löftet, men föreslog på samma gång ett närmare förbund. Han hoppades, att Georg Wilhelm gerna skulle mottaga anbudet för att genom svenska hären beskyddas mot den segrande Tilly.