dagen de träffa samman; när de eljest komma samman om morgnarna till sitt arbete, börja de sin dag med bön till Gud. De knäfalla på isen och utbedja sig enstämmigt välsignelse från höjden. Ty ju enklare lantfolket är, desto hängifnare är det i sin gudstjänst och gudsfruktan. All framgång och olycka tillskrifver det den högste.
När man sålunda slutat bönen, skyndar konungen att utstaka vakarna med hjälp af 4, 6 eller 8 af de starkare karlarna, om samhällets storlek tillstädjer det. En del af dessa ställas på vänstra, en annan på högra flygeln. Han uppmanar dem att lägga noga märke till de anvisningar han kommer att ge, och på de ställen han i snön utmärkt med fötterna, eller, där isen är bar, med billen hugga de hål i isen. Han uppmäter med stegning hela varpet och alltefter vattnets beskaffenhet bestämmer han hvar de två större vakarna skola huggas; den ena är den i hvilken noten nedlägges (Nidsäta), den andra den ur hvilken den uppdrages med fångsten (Ören): den mellan dem liggande isen behöfver ej upphuggas. Den sistnämnda vaken (örewaak) lägger han så nära land som möjligt, så att fisken ej skall kunna komma undan. Men faran för att näten skola fastna på stenar, trädstammar eller grund, hindrar honom från att komma för nära stranden, så vidt han ej kan stödja sig på en bepröfvad erfarenhet. De större vakarna äro till formen aflånga eller halfcirkelformiga om 4 till 6 alnars längd; de mindre äro runda. De båda raderna af sistnämnda vakar eller notvarpets utsidor böra vara belägna så långt från hvarandra som noten är lång och afståndet är mellan de utsträckta notarmarnas yttersta punkter. Men afståndet mellan de enskilda mindre vakarna bör var tio eller tolf steg och bestämmas efter stängernas längd. De böra löpa i nästan rak linje till den punkt (hugget?), där böjning göres i trubbig vinkel och hvarifrån stängerna framdragas i så småningom konvergerande rader ända till uppdragningsvaken.
Så snart konungen slutat notvarpets utstakning, återvänder han till sina arbetare för att utdela befallningar och anvisningar samt där så behöfves rätta felaktigheter. Det är mig visst icke obekant att åtskilliga kungar ha för sed att, under det deras män äro upptagna af det mödosamma arbetet med noten, själfva i de närbelägna
