byarna förlusta sig med dryckjom, tills tiden kommer för fångstens uppdragande. Härvid tillkalla de stundom gunstbenäget några af vakhuggarna, ty äfven dessa sluta tidigare sitt arbete än de öfriga.
Vakhuggarna arbeta merendels i grupper om tre man vid hvardera sidan af varpet; somliga bära isbillen och skyffeln, med den förra upphugga de vakarna, med den senare uppkasta de isbitarna.[1] Alla tre pläga börja arbetet på en gång och täfla om hvem som först skall få gå vidare. Så lämna två, som först blifvit färdiga, en mellanliggande vak att huggas åt den tredje som kommer efter.
De, som fått i uppdrag, vare sig för en dag eller för hela fisketiden, att sköta stängerna, med hvilka notlinorna framdragas från vak till vak, köra emellertid ned dessa under isen. Om djupet ej är tillräckligt stort, gör bottnen motstånd vid deras nedskjutande. Man måste alltså vrida dem tills de flyta fritt, hvarefter man styr dem från vak till vak ända fram till den stora vak, där noten dras upp. Vid dem äro draglinorna fästa. Dessa måste i hvarje vak först uppdragas och sedan åter utsläppas. Linstängerna böra vara något längre än afståndet mellan de olika (mindre) vakarna, ty när eftersta ändan af dem synes i ena vaken, bör främre ändan vara framme i den följande, för att de skola kunna drifvas vidare med båtshakarna. Men när de som framföra stängerna (under isen) icke kunna träffa på den följande vaken, ha särskilda personer i uppdrag att med aflånga krokar framdraga dem (råå krokar). När isen är genomskinlig, är arbetet härmed lätt, då stängerna i så fall synas i hela sin längd. De karlar, som ha hand om notlinorna, låta dessa löpa ut och uppdraga dem åter i vak efter vak, för att notens armar desto bättre skola följa efter, och de draga dem till dess att den käpp, som är fäst i notarmarnas ytterändar, visar sig i vaken. Så snart de sett den, bege de sig till nästa vak, där nu redan en stor del af notlinorna ligger på isen. Dessa äro nämligen långa, i det att de karlar som draga dem äro 20 à 30. Somliga draga dem med sina bara händer, andra draga i ett slags ok, som de lagt öfver bröstet, de flesta i en gördel bunden vid ett rep, i hvars ända en rund trä-
- ↑ Såväl orig. som omtrycket ha felaktigt frustra för frusta.
