Sida:Gustaf Rosenhanes Respublica glacialis Ett stycke svensk etnografi från vår stormaktstid – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
206
OTTO VON FRIESEN.

bit är fäst, hvilken fastgöres i notlinan. Alla dessa karlar förse sina skodon med järnbroddar för att icke halka på isen.

Slutligen släppa de karlar, som ha noten om hand, med biträde af vakhuggarna och dem, som fört noten till fiskeplatsen, denna med omsorg och försiktighet i vattnet. Notens kil nedsänkes sist och först sedan armarna redan utsläppts.

När detta gjorts, skynda samtliga, såväl de som äro i arbete som de som för tillfället äro lediga, till den plats där fångsten skall dragas i dagen.

»Alla vi hit oss bege. Till ett mål alla vi hasta.»

Ingen får gå fram öfver det område som inneslutes af vakarna.

Innan linstängerna nått fram till den plats där de skola uppdragas, böra vakarna för ett nytt notvarp icke blott vara utstakade af konungen utan också upphuggna och iordningställda, för att redskapen, så snart stänger och linor blifvit uppdragna (i första varpet), må på slädar transporteras dit och noten där omedelbart på nytt må kunna dragas till undvikande af tidsförlust.

Så snart notarmarnas ändar synas i den stora vak, där noten skall uppdragas, infinner sig kungen som en sannskyldig treuddsbeväpnad Neptunus och slår vattnet med sin stång (Forck), vänd mot sitt folk, som lydaktigt hörsammar hans befallningar. I ändan på hans stång sitter en liten trissa af trä, för att vattnet härigenom må desto häftigare uppröras och fiskarna hindras att undslippa ur noten. Båda notarmarna uppdragas sammanlagda för att ingen fisk skall komma undan. Notförarnas plikt är att i högar sammanlägga de nät, som rotdragarna lämna på isen. Så fort det flöte, som är fastgjordt vid kilens mynning, visar sig, skynda än flera till vaken och gripa från alla sidor kilens sidor och uppkasta på isen de fiskar, som kunna ha fångats i noten. Vid strängare frost och då de som ha att uppsamla fisken varit försumliga,

»fiskar ofta vi sett som fjättrats vid isen af kölden,
fastän ur deras kropp lifvet ej än hade flytt».

På detta sätt göras under december och januari månader tre eller fyra notvarp i rad om dagen, under februari och mars fem eller sex.