och i hvilken utsträckning de skola antagas. Stundom mottagas många sådana, stundom afvisas icke få, allteftersom styresmännen anse att vinterstaten är tillräckligt manstark eller i behof af arbetskraft. Om något blir öfver af fångsten, sedan de nämnda andelarna och aflöningarna utgått, betalas därmed samhällets skulder, såsom t. ex. om under de föregående dagarna vare sig någon af ämbetsmännen eller af de lösa arbetarna icke fått hvad dem tillkommer. Om någon mer framstående person kommer tillstädes, får han fisk som gåfva; äfven är det en from sed att af nåd skänka något åt fattiga som ej äro tillstädes eller tiggare som infinna sig vid delningen. Allt detta ombesörja skattmästarna på kungens uppdrag eller styresmännen, som erhållit förtroendet att i dylika mål träffa afgörande. Sedan sålunda den ofvannämnda kretsen, inom hvilken fångsten upplagts och utanför hvilken andelarna placerats, blifvit tömd, få alla befallning att träda tillbaka. Kungen utnämner i den kringstående skaran en person, och icke en och samme mer än en gång, som inträder i kretsen och anställer lottningen — ett omnämnansvärdt exempel på rättvisa. Denne mottar sålunda allas lotter, hvilka naturligtvis äro lika många som andelshögarna. Men när hvarje andelshög består af två delar och somliga ha en enda, andra åter tre eller fyra sådana delar, kan man få se två personer framlämna blott en lott eller en enda person som är rik eller af förnämt stånd två. Oftast framlämnas vantar och hattar som lottmärken. Dessa kastar lottningsförrättaren utan åtskillnad och utan att se på dem i ett kärl. Därefter upptar han lott efter lott, kastar dem på hög efter hög. Hvar och en skyndar sig att taga sin andel. När två deltagare fått en hög, som skall delas i tu, göra de först två sinsemellan lika högar; därefter griper den ene en liten fisk i stjärten och frågar den andre, hvilkendera högen han vill ha, den som kommer att ligga åt fiskens hufvud eller åt hans stjärt. Så kastar han fisken i luften och det sätt hvarpå fisken faller afgör saken.
Sedan alla andelarna nedlagts i korgar, ropar konungen: »det är öfligt och tillbörligt att man omedelbart tackar Gud för sådana gåfvor». Han blottar sitt hufvud och böjer först af alla knä för att uppsända en bön. Så göra också efter hans exempel alla. Vi känna
