Sida:Gustaf Rosenhanes Respublica glacialis Ett stycke svensk etnografi från vår stormaktstid – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
194
OTTO VON FRIESEN.

för landtmän att lära känna, i hvilken ordning, på hvad sätt och i öfverensstämmelse med hvilka lagbestämmelser fisket bör bedrifvas. I skolen sålunda, mina läsare, i den redogörelse jag härmed lämnar Eder finna såväl nöje som nytta. Särskildt har jag utarbetat den därför, att hvarken I eller eftervärlden mån sväfva i okunnighet om den arbetsamhet och den rättrådighet som utvecklas af landtfolket och särskildt dem som bebo Näshulta socken i Österrekarnes härad af Södermanland.» Förordet är dateradt Stockholm 1650.

Att Gustaf Rosenhane verkligen är författaren till Respublica glacialis har icke alltid varit kändt. På titelbladet finnes intet författarnamn, men författarens initialer äro angifna under det nyss återgifna förordet (:G. R.), och af det rekommendationsbref Joh. Loccenius gifvit författaren framgår att denne varit friherre. Det sistnämnda var allt, som J. Cph. Martini, som — såsom strax närmare skall vidröras — 1763 på nytt utgaf arbetet, då visste om författaren. Under 1700-talet har f. ö. rätt allmänt, synes det, ovisshet rådt i detta afseende, trots det samtida till G. Rosenhane som Heysig (Ridderstjerna) i Scripta Sveo-Gothorum ange honom som författaren, något som, såsom Warmbholtz framhållit, bekräftas däraf, att förordet särskildt nämner vinterfisket i Näshulta sn, där G. Rosenhanes gård Haneberg var belägen. Eljest gissade man under 1700-talet på medlemmar af ätterna Rålamb, Ribbing och Rosenhane. Se närmare E. Meyer, Gustaf Rosenhane, Akad. afh. Ups. 1888 s. 198 f.

Det fiske hvarom här är fråga är notdragning under isen. Detta fiske kunde i regel icke bedrifvas af en enskild man. Därtill var redskapen — den stora noten — för dyrbar, antalet af behöfligt manskap för stort, det på hvarje enskild ägare kommande fiskevattnet för litet, och oftast saknade väl också den enskilde strandägaren den kännedom om fiskens ståndort och sjöbottnens beskaffenhet, som var oundgänglig för goda resultat.

Notens storlek var betingad af vattnets djup, och då detta i en stor del af det kuperade Mellansveriges sjöar är relativt betydligt, måste noten bli stor och tung. För att upphugga vakar i isen och draga denna not kräfdes ett betydligt antal arbetare, ofta 40 à 50. Det är klart att en dylik apparat icke kunde betala sig, därest man