Många människor till fots och till häst, som befunnit sig på isen och varit okunniga om dessa naturföreteelser eller försummat att genom en snabb flykt rädda lifvet, ha gått under. — — —»
Vinternotfisket har sålunda ärevördiga traditioner: vi kunna
följa det långt upp i medeltiden. På 1600-talet var det ännu,
såsom af Respublica glacialis framgår, tydligen mycket gifvande och
af stor betydelse för befolkningen. Emellertid kom en tid då
fiskrikedomen började aftaga och man just anklagade isnoten för detta
förhållande. Kilen var ofta så finmaskig att icke ens norsen slapp
igenom. Dessutom kunde det vid detta fiske inträffa, att man
förstörde stambeståndet af en fiskart för många år framåt. Vissa
fiskarter, som braxen, söka sig under vintern samman och stå på
sjöbottnen i väldiga stim. Icke sällan kan ett sådant stim innehålla
så godt som all fisk af arten i en viss sjö. Detta är förklaringen
till de väldiga fångster på 1,000, ja flera tusen kilo som då och då
omtalas i tidningarna under vintern. Också säger redan J. G.
Gyllenborg i Kort afhandling om Insjö-fisket i Svea riket Stockholm 1770
s. 12 om vinternoten: »Denna slags not är den [högst] skadeligaste
för wåra sjöar i mitt tycke» Han påyrkar, att »hwar förnuftig
hushållare, som tänker på framtiden, täckes aflägga en så skadelig
fiskebragd eller åtminstone at den giöres grof och ej nyttjas uti
Martii och Aprill månader, då fisken skrämes och fiskelekarna til
hwar hushållares skada fördärfwas för det året».
Gyllenborgs anförda arbete går på grund af förf:s åsikt om vinternotfiskets skadlighet icke in på någon närmare beskrifning af redskapen eller sättet för fiskets bedrifvande. Emellertid lämna de teckningar som åtfölja arbetet flera värdefulla upplysningar om de enskilda delarna af redskapen. Teckningarna med tillhörande beskrifning meddelas här, då arbetet är svårtillgängligt.
En noggrann beskrifning af såväl redskapen som sättet för fiskets bedrifvande ger oss däremot den nästan samtidiga S. T. S[chultze]. Den Swenske Fiskaren Sthm 1778 s. 138: »Winter-not angående, så bör hon bestå af 100 famnar, 50 på hwar arm, eller ock kortare efter behag och fiske-watnets widd; hon bör wara wäl bodd med
