Forck »fustis quo aqua pulsatur» R. g. p. 33. Nsv. dial. (Finl., Sdmld) fork »ett redskap bestående af en smal stång med ett trissformigt stycke i gröfre ändan, hvarmed man stöter i vattnet för att skrämma fisk att gå på nät och i not; högaffel, stör, pryl», Rietz Svenskt dialektlexicon.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 28 i filen Gustaf Rosenhanes Respublica glacialis Ett stycke svensk etnografi från vår stormaktstid – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 4. Notdragning på is. Efter Axel Sjöberg, Bland kobbar och skär. Stockholm 1900. |
hugge »bacillus incurvus quo præmunitur brachium verriculi» R. g. p. 16. Denna träribba, som skyddar yttersta kanten af notarmen och i hvilken tögen är fäst kallas af Gyllenborg Insjöf. Förklaring öfver tabellerna för rack; S[chultze] talar s. 137 om rackslingan i motsats till huggslingan, som sitter i notens midt där kilen anbringas.
huggen (eller hugget: Uppsala Universitetsbiblioteks båda exemplar äro otydliga) synas vara de punkter, där de båda förut parallella linjerna af småvakar börja att i trubbiga vinklar mot sin hittillsvarande riktning konvergera mot den vak där noten dras upp R. g. p. 28. Eljest kallas den öppning i notens midt, mellan båda armarna, där kilen infogas för hugg, se Dsf s. 138 och v. Wright, Skandin. fiskar, Bih s. 12. Jfr också I. Arwidsson Strömmingsfiske s. 48: huggbalkar »de afdelningar af noten som sitta närmast kilen».
kul(en) (fel för kijlen) »fundus verriculi» R. g. p. 15 = notkil »den del af en not, dit fisken drifves och där den fångas».
Låtter »retium partes». Af dessa »nätdelar» gå 10, 15 eller 20 på hvar notarm. R. g. p. 15. På hvarje lått gå två slingor, s. d. o.
Nidsäta »foramen in quo submergitur verriculum»> R. g. p. 27 = nederlåtsvak Dsf s. 139; på Pitemål nedärlēto f. Uppsala lands-
