Sida:Gustaf Rosenhanes Respublica glacialis Ett stycke svensk etnografi från vår stormaktstid – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
196
OTTO VON FRIESEN.

men det har hittills aldrig trots originalupplagans stora sällsynthet ånyo utgifvits här hemma, än mindre öfversatts till svenska. Då jag under studiet af Gustaf Rosenhanes vittra alster också kommit att taga närmare kännedom om hans »Respublica glacialis. Sive De Hyberna Piscatione apud Svecos», som den fullständiga titeln p. 7 lyder, har jag insett önskvärdheten af att arbetet blefve bekant i vidare kretsar och särskildt bland dem som gjort vår folkliga odling och dennas historia till föremål för sitt intresse och sina studier.

För ändamålet fann jag det lämpligast att utge arbetet i öfversättning och har vid dennas utarbetning sökt att återge originalet så ordagrant som omsorgen om god svensk stil synts mig medgifva. I hvarje fall har jag naturligtvis sökt komma författarens mening så nära som möjligt. Nytt stycke har jag infört betydligt oftare än originalet har det. Inom parentes och med kursiv stil har jag återgifvit de svenska termer och uttryck, som förf. på åtskilliga ställen förklaringsvis infört i den latinska texten.



Vinterstaten eller om vinterfisket hos svenskarna.

Vinterstaten bildas af människor, som bo på landsbygden i samma trakt kring sjöar, floder eller träsk. Den sammanhålles under en viss tid (vintern) af gemensamma lagbestämmelser rörande fisket, gemensamma redskap och mödor. Ledningen af det hela anförtros åt bestämda funktionärer, hvilka utses på årligen återkommande sammankomster.

När alltså vintern närmar sig och sjöar och vattendrag redan blifvit isbelagda, plägar man sammanträda och därvid först och främst öfverlägga om valet af konung, ett namn hvarmed man betecknar den som har högsta ledningen af företaget. Af honom kräfves för det första att han äger en noggrann kännedom om alla de platser, som äro lämpliga för fisket, så att icke genom hans okunnighet redskapen må skadas af klippor, stockar eller trädaffall; vidare förmågan att för de olika notvarpen på lämpliga ställen utmäta vakar, som befinna sig på riktiga afstånd från hvarandra. Han bör slutligen