isen. När denna genombrutits med billarna, aflägsnas isstyckena ur vaken, för att man desto lättare skall se att utföra det arbete man har under isen.
Sedan jag sålunda beskrifvit noten och dess delar, vill jag kasta en blick på isens natur och olika beskaffenhet. Sjöarna pläga här isbeläggas i november eller december, såsom också Olaus Magnus angifver i bok 20 kap. 16. Om vintern är mild, lägga sig först några vikar och de partier af sjön, som ligga närmast stränderna, och icke sällan bryter denna is åter upp, om tö och regnväder inträda. Ja, stundom kan man få se hela sjön lägga sig tre eller fyra gånger och lika ofta bryta upp, innan en varaktig is bildas. Men å andra sidan inträffar äfven, att den is, som först bildats af kölden, varar hela vintern och, endast en eller annan natt gammal, förmår att bära en människa och sedan till och med dragare. Utom skarp köld bidrar intet i samma grad till isläggningen som att vattnet är lugnt. Allt efter himmelens, luftens och vattnets olika beskaffenhet får isen mycket olika utseende och egenskaper, och dessa äro, till ondt och till godt, af stor betydelse för vår vinterstat. Om hösten är den nybildade isen merendels fast och stark, så att den, om också tunn, likväl är bärkraftigare än vårisen, äfven om denna är tjockare. Den är klar och genomskinlig och bekväm för fiskestatens arbetare; men det uppges, att fiskarna skrämmas af skuggan (af dem som röra sig på isen). Men fisket är då (om hösten) mera gifvande, emedan noten ännu är hel och ny. När kölden någon gång blir något skarp och ihållig, hör man ett ständigt brak och dån i isen, hvilket för öfrigt är det säkraste tecknet på hård köld. — Om vattnet länge varit lugnt, blir isen slät, men hal och det till den grad, att man ej kan gå säkert på den utan att sätta järnbroddar på stöflarna eller träskorna (Trampor). Genom att använda dylika broddar, som framställas på olika sätt och efter olika mönster, kan man gå på isen lika säkert som på fasta marken. Men om isen lägger sig under sjögång, blir den olikfärgad och skroflig därigenom, att isen slits sönder i stycken af vinden och dessa åter frysa samman såsom skalden säger:
»isarna slumpvis växa i hop i den strömmande floden».
