Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

4


Ingri.

Men kiära Jungfru jag.....

Jungfru Lisa.

Tig säjer jag, och packa dig din wäg.

Ingri. för sig sielf:

Jag tror, at hon är underlig i dag. Aldrig har hon någon gång förr så snäst mig, som nu; Men det hielper intet. Jag skal ändå ej släppa henne, förr än jag får weta, hwad som ligger henne på sinnet.

(Til Jungfru LISA.)

Men kiära Jungfru, huru länge wil I då gå så tanckfull, som nu?

Jungfru Lisa.

Jag tänckte, at du redan war borta, din stygga. Men är det ej möjeligt, at jag kan slippa dig i dag?

Ingri.

Nej, inte förr än jag får weta, hwad jag hegiärt, och har jag ej samwete, at förr lemna Er allena. Ty detta tilståndet hwari jag nu finner Er, tienar Er aldeles intet, utan twärt om förställer Er så mycket, at jag ej mera kiänner Er igen. Wore jag ung Karl, och såge Er sådan, aldrig finge jag något tycke för Er, ehuru behagelig I eljest är.

Jungfru Lisa. småleendes:

Nu kommer du åter igen fram med dina tokugheter, efter wanligheten, och jag tror, at du aldrig annat täncker eller talar om, än ung Karlar ock Gifftas.

Ingri.

Det är sant: Mina mästa tanckar gå wäl derpå ut. Men kiära Jungfru, war nu så upricktig som jag, och förlåt mig, om jag än en gång tar mig den dristigheten på, at fråga Er, hwarpå I då täncken när I gån, så här i Er enslighet, och wil ej tåla någon menniskia hos Er. Hwem wet om icke Edra tanckar ibland torde falla ut på detsamma

som