Karlen är, som jag talar om. Sedan om han än wore mig bekandt, så wet han dock ej något af den oro, som han hos mig förorsakat: och om han än skulle wetat, så är jag likwäl owiss, om han deremot torde wilja swara.
Ingri.
Åh lapprj: Man har wäl sedt swårare saker drifwas igenom, än denna. Hwem wet, om icke han torde wara äfwen så angelägen om Er, som I om honom. Nog får man spaning på denna man, ock sedan blir wäl råd. Ty om han ej skulle weta, at Jungfrun fattat tycke för honom, så kan man wäl på tienligt sätt så laga, at han får wetat.
Jungfru Lisa.
Åter igen talar du i wädret och utan eftertancka. Du wil, kan skie, at i fall jag kiände honom, jag då skulle sättia å sido den blygsamhet, som en Flicka bör ha, och gå bort at säja för honom, hwad mig ligger på sinnet.
Ingri.
Nog wet jag, at det ej går an för oss Fruntimmer, at sielfwa fria; utan twärt om, ehuru benägne wi och eljest kunna wara, så böre wi ju dock altid ställa oss, som hade wi afsky för dem, på hwilcka wår hog dock mäst leker. Men det hielper intet. Ty fast wi inte ha lof, at just sielfwa personligen förklara wårt tycke för någon Karl; så kan oss dock ingen förbiuda, at bruka andre utwägar, at låcka dem til oss. Och tro mig säkert, de bussarne skola hafwa swårt nog wid, at undfly wåra snaror, när de blifwa rätt stälde, ehuru kloka och försicktige de eljest inbilla sig at wara.
Jungfru Lisa.
Jag wet ej hwad du menar för utwägar och snaror, ej heller förstår jag mig på sådant. Men det wet jag, at jag aldrig täncker bruka något sådant til at winna hans tycke för mig. Ty den kiärlek, som jag en gång fattat til ho-
