44
nämligen Didriks saga af Bern, som erbjuder oss en bland de få fullt säkra redogörelser för, huru en stor sagokrets öfverflyttats från ett land till ett annat. Bergen var som bekant en hansestad, där köpmän frän Tyskland träffade samman med kolleger från norden. I köpmanshärbärgena skulle man fördrifva tiden, och det skedde därigenom, att man berättade sagor för hvarandra och föredrog hemlandets populära sånger. Det är på grundvalen af de tyska köpmännens sagor och sånger, som Didrikssagan är skrifven. Vanligen anses, att upptecknaren varit norrman. Finnur Jónsson håller före, att han varit isländing — för den fråga, med hvilken vi sysselsätta oss, är detta likgiltigt. Någon större vikt har ej häller spörsmålet, om den ursprungliga sagan varit den samma som den nuvarande. Som det förefaller var den frän början betydligt mindre och mera enhetlig, och sannolikt ha en mängd sagor, som nu störa sammanhanget, först senare infogats. Hufvudsaken står emellertid fast. I dessa norska härbärgen föredrogo de lågtyska köpmännen dels en eller flera sagor om Didrik af Bern, dels äfven kväden behandlande samma sagoämne. Och en person bearbetade det hela till en norsk saga. Om denne bearbetare varit en tysk köpman, hvars berättelse endast öfversatts till norska, eller om han varit en norrman eller isländing och således själfständigt sammansatt sin saga af det material, som lämnats honom, det gör också i detta fall detsamma.
Vi behöfva nu blott förflytta oss några århundraden tillbaka i tiden och från köpmanshärbärget i den norska hansestaden till ett köpmanshärbärge i Frisland, exempelvis i Dursteede. Där äro församlade resande från Danmark och Götaland, och till dessa har också sällat sig en engelsk andlig, hvilken känner till deras språk, enär de engelska missionärerna mången gäng — såsom Willibrord — utsträckt sina resor till Danmark och i hvarje fall — såsom Vita Ansgarii upplyser — omvändt talrika nordiska hedningar, som kommit till Frisland. I härbärget skall man fördrifva tiden, och såsom vanligt berättar man sagor och föredrar dikter. Den engelske klerken är trots sitt allvarliga kall en sagolysten herre och han lyssnar därför med begärlighet till köpmännens tal. Men han är icke blott sagolysten, utan han är äfven själf skald, och sedan han
