48
ämnena är han för öfrigt icke, ty som jag nämnt anspelar han dock på tre icke-nordiska sagor om Hama, Veland och Sigemund, hvilka kommit med antingen på grund af den engelska skaldens egen kännedom om sagor, som på hans tid voro bekanta i England, eller som meddelats honom af tyska handelsmän i det frisiska köpmanshärbärget. Och äfven andra partier i dikten äro tydligen hans egna — så t. ex. då han låter budbäraren, som förkunnar Beowulfs död, uttala en farhåga för, att riket skulle hemsökas med krig icke blott frän svearna, utan ock från franker och friser, »ty från den tiden (Hygelaks tåg) ovänskap stads merovingerna visat». En dylik farhåga kunde svårligen en nordbo hysa, vare sig en dansk eller en göt. Den farhågan kan ej hafva uppstått i Götaland, utan stammar tydligen från Frisland.
Detta uttryck har emellertid en viss vikt såsom åldersbestämning. Den siste merovingen afsattes 752, och yttrandet bör gärna härröra från merovingernas egen tid, ty sedermera stäldes de i folktraditionen alldeles i skuggan af de kraftfulla karolingerna, men svårligen stammar det från de sista merovingernas regeringstid, ty dessa stackars »fainéants» voro föga fruktansvärda. A den andra sidan började den engelska missionen först 678, och Beowulfskalden var väl ej en bland de aldra första andlige, som drogo öfver till Frisland. Bestämma vi oss därför för början af 700-talet, torde vi hafva träffat det rätta. Och detta resultat stämmer alldeles med det, till hvilken man genom en undersökning af språket kommit.
Under hela perioden 650—750 tyckes för öfrigt en stor nordisk sagoemigration hafva skett till England, antagligen via Frisland, och i de angelsaksiska genealogierna återfinna vi andra spår af sagor om Scyld och Beo, hvilka sagor antagligen härröra från de dikter, som legat till grund för Beowulf, ej från själfva Beowulfsdikten. Att den för öfrigt i England uppträdande sagan om Scyld
den följd af fristående nordiska dikter, han hört, till ett helt.» Oberoende af mig kom Brandl kort därefter (1908) till alldeles samma resultat och har, som det synes mig, öfvertygande bevisat, att Beowulfskalden tagit starka intryck af Vergilius (Pauls Grundriss II 1008). Men en dylik bildning kan endast en klerk hafva haft. Egentlig missionär behöfver han för öfrigt ej hafva varit, utan endast deltagare i en missionsresa.
