Hoppa till innehållet

Sida:H Schück Studier i Beowulfsagan 1909.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den betydelse, som Frankrikes språk och litteratur haft för den svenska bildningen, kan knappast skattas nog högt. Frånsedt det bestämmande inflytande, som universitetet i Paris, hade på 1200- och 1300-talets svenska kultur, har Frankrikes litteratur, mer än något annat lands, ända sedan 1600-talets midt påvärkat våra författare och de bildade klassernas åskådningssätt i Sverige. Endast den omständigheten, att äldre tiders universitet öfver hufvud ej sysslade med de moderna språken, kan således förklara, att vi här i landet så jämförelsevis sent erhöllo en akademisk lärostol i romanska språk. Alldeles utan voro vi dock icke, ty redan 1637 förordnades en fransman, Isak Cuijacius, till fransk språklärare vid Upsala Universitet, och dylika funnos alltjämt ända till 1800-talets början — på 1800-talet vid sidan af »italieniske och hispaniske exercitiemästare».

Men med en professur dröjde det länge. Sedan 1780 fanns väl den med bibliotekarietjänsten förenade professuren i »vitterhet», men först 1835 blef denna själfständig, då Atterbom utnämndes till professor i estetik och modern litteratur. 1858 skedde en ytterligare klyfning, i det att denna professur uppdelades i två, en i estetik jämte litteratur- och konsthistoria samt en i nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur. Till den senare platsens första innehafvare utnämdes C. W. Böttiger, som 1868 efterträddes af Th. Hagberg. Under dennes tid — ända till kort före hans afgång — omfattade platsen alla de moderna europeiska språken, ehuru Hagbergs egna intressen företrädesvis riktades åt de romanska. Först 1887 bestämdes, att platsen