Den betydelse, som Frankrikes språk och litteratur haft för den svenska bildningen, kan knappast skattas nog högt. Frånsedt det bestämmande inflytande, som universitetet i Paris, hade på 1200- och 1300-talets svenska kultur, har Frankrikes litteratur, mer än något annat lands, ända sedan 1600-talets midt påvärkat våra författare och de bildade klassernas åskådningssätt i Sverige. Endast den omständigheten, att äldre tiders universitet öfver hufvud ej sysslade med de moderna språken, kan således förklara, att vi här i landet så jämförelsevis sent erhöllo en akademisk lärostol i romanska språk. Alldeles utan voro vi dock icke, ty redan 1637 förordnades en fransman, Isak Cuijacius, till fransk språklärare vid Upsala Universitet, och dylika funnos alltjämt ända till 1800-talets början — på 1800-talet vid sidan af »italieniske och hispaniske exercitiemästare».
Men med en professur dröjde det länge. Sedan 1780 fanns väl den med bibliotekarietjänsten förenade professuren i »vitterhet», men först 1835 blef denna själfständig, då Atterbom utnämndes till professor i estetik och modern litteratur. 1858 skedde en ytterligare klyfning, i det att denna professur uppdelades i två, en i estetik jämte litteratur- och konsthistoria samt en i nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur. Till den senare platsens första innehafvare utnämdes C. W. Böttiger, som 1868 efterträddes af Th. Hagberg. Under dennes tid — ända till kort före hans afgång — omfattade platsen alla de moderna europeiska språken, ehuru Hagbergs egna intressen företrädesvis riktades åt de romanska. Först 1887 bestämdes, att platsen