ett skydd, åtminstone för den menskliga värdigheten. Vi förbigå derför den mångbesjungna tid, då de gamle grekiske hjeltarne, sittande kring elden, helstekte sina svin och firade yppiga fester, behagliga för både gudar och menniskor; och våra förfäders, de gamle götiske kämparnes, dryckeslag, prunkande med samma matsedel, och der man under bardernes sånger och mjödets lifvande verkningar afgaf sina heligaste löften, då Frejs galt bars in. Forntidens heroer hade en afgjord böjelse för svinslägtet. Kokkonsten hade då icke mycket att lära, men det var en lysande tid för »rôtisseurer». Vid den storartade fest, som Akilles (enligt nionde rapsodien af Iliaden) gaf för de kungliga sändebuden, utgjordes sjelfva glanspunkten af ett halster; men ingenstädes i Homerus nämnes ordet »koka». Konsten att förfärdiga kokkärl, som uthärdade elden, synes senare hafva kommit från Egypten, och athenarne, som tillegnade sig densamma, öfverglänste snart det öfriga Grekland, såsom nu Frankrike det öfriga Europa.
Då romarne kommo till Grekland för att studera Solons lagar, förblefvo de icke känslolösa för bekantskapen med landets utbildade kokkonst, hvilken i en något senare tid med de öfriga konsterna öfvergick till romarne, när Greklands kockar åtföljde skaran af filosofer, talare och skalder till Rom, som då blef odlingens hufvudstad; men oaktadt romarne hade hos sig samlat alla verldens tillgångar och alla gastrononomiska snillen, så utmärkte icke desto mindre deras festliga måltider sig mera genom slöseri och dyrhet än genom smak. I rätter, sammansatta af hundratals påfågelshjernor och näktergalstungor, var dyrheten enda förtjensten; men om frågan endast var att på en gång kunna nedsvälja den största penningsumman, så torde dock Cleopatras ragu på sönderstötta äkta perlor haft företrädet.
En af de förnämsta urkunder, som lemnats oss från de gamle romarnes tid, är de tio böckerna, som uppkallats med namnet »Apicius», den frejdade man, som slösade bort tjugo millioner kronor på gommens njutningar och, då han fann sig icke ega qvar mer än en million, afhände sig sjelf lifvet af fruktan att eljest nödgas dö af svält. »Arbetet», säger Jean le Clerc, »innehåller recept på utomordentliga rätter och besynnerliga raguer, hvilka kunna förstöra magen och bränna upp blodet.» Det är sant; att Lucullus och Pompejus hade kockar, som sades ega hemliga medel att lifva en uttröttad aptit och gifva ton åt en försvagad mage; men det var också romerska magar, som tålde behandlingen.
Franske författare instämma i att greker och romare, oaktadt sin lyx och sin civilisation, voro endast barn i konsten att tillreda sina födoämnen. Orsaken härtill, säger Carême, var att de uppoffrade för mycket på sötsaker, frukter och blommor och icke hade medeltidens och nutidens finare kryddor och utstuderade såser.
Med nationernas framåtskridande bildning förändrar sig äfven den
