Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Röde Bill. »För om du det hade, så skulle du låta hänga dig utan att väsnas och bråka på det här sättet. Seså, Jan, var snäll nu och gör oss inte mer bekymmer. Släpp nu bara, så hänger vi dig se’n så smidigt och behändigt som aldrig det — och så är det gjort.»

»Hugg i, alle man!» vrålade sjöman Lawson. »Kör hans huvud i bönpannan och slå, tills han släpper.»

»Men mitt finger, sir», protesterade mr Taylor.

»Så dra dä’n ert finger då! Det är ju i vägen!»

»Jag kan inte, mister Lawson. Det sitter ju fast mellan det asets tänder, och han har nästan bitit tvärs av det.»

»Pass på, go’ vänner!» Just då Lawson gav denna varning, lyfte Jan på sig till hälften, och den kämpande kvartetten vältrade tvärs över tältet i ett kaos av pälsskinn och filtar. Därvid kom en femte person i dagen, en man, som låg orörlig och blödande ur såret efter en kula i nacken.

Allt detta kom sig därav, att ett vanvett hade gripit Jan — det vanvett, som kommer över en man, som har flängt av den råa huden från jordens yta och grävt sig långt in i dess primitiva nakenhet, men så helt plötsligt tycker sig se hemlandets dalar för sina ögon och tror sig känna doften av hö och gräs och blommor och nyplöjd jord. I fem hårda år hade Jan arbetat som en träl. Stuart River, Förty Mile, Circle City, Koyukuk och Kotzebue hade varit föremål för hans fåfänga och ihärdiga grävningsarbete, och nu var det Nome som bar skörden — icke guldsandens och de gyllenröda strändernas Nome, utan 1897 års Nome, innan Anvil City var anlagt eller Eldoradodistriktet organiserat. John Gordon var yankee och borde ha