Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


vetat bättre. Men han fällde det skarpa ordet i en stund, då Jans blodsprängda ögon flammade och hans tänder gnisslade i själskval. Och därför luktade där nu krut i tältet och en man låg där fullkomligt orörlig, medan en annan kämpade för livet som en fångad råtta och vägrade att låta hänga sig på det stilla och anständiga maner, som kamraterna förordade.

»Om ni vill tillåta mig att säga en sak, mister Lawson, innan vi fortsätta, så vore det nog en god idé att försöka bända den här bråkmakarens tänder åtskils. Han vill ju varken bita av fingret eller släppa det, sir. Han har ormens slughet, sir, just precis ormens slughet.»

»Ska försöka med yxan!» förklarade sjömannen. »Ska försöka med yxan.» Han sköt eggen tätt intill mr Taylors finger och försökte bända mot Jans tänder. Jan höll hårdt emot och andades genom näsan, frustande som en ångmaskin. »Håll stadigt i nu, allesammans! Så, nu går det.»

»Å, tack, tack, sir — det var en utomordentlig lättnad.» Och nu slog mr Taylor sina armar omkring offrets vildt sparkande ben.

Men Jan tycktes vara i fullt bärsärkaraseri, blödande, svärjande och med fradga om munnen; de fem froståren tinade plötsligt upp till ett helvete. Han och hans angripare tumlade av och an, flämtade och svettades likt något cyklopartat, mångbent vidunder, som arbetat sig upp ur ett avgrundsdjup. Tranlampan slogs omkull och dränktes i sitt eget fett, medan den skumma middagsdagern med knapp nöd trängde igenom den smutsiga tältduken.

»För Guds skull, Jan, försök att sansa dig!» bad