Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


tilltagande skymningen sträckte det spöklikt ut ett par flaxande armar och vacklade och stapplade emot dem. Men i nästa sekund hade John Gordon funnit tältöppningen och kom utkrypande.

»Vad ända in i glödheta...» Hans röst dog bort för ett ögonblick vid åsynen av vad som tilldrog sig därborta. »Håll! Håll! Jag är inte död!» skrek han och rusade fram till de övriga med ursinnig uppsyn.

»Tillåt mig gratulera er till er räddning ur dödens käftar, mr Gordon», sade mr Taylor. »Ni var nära däran, sir, förskräckligt nära däran.»

»Å, gratulera i helsike! Jag kunde ha varit både död och multnad och inte haft något att tacka er för ändå, ni...» Och nu gav John Gordon ifrån sig ett helt ordflöde på engelska, som nästan uteslutande bestod av skarpt förebrående utrop och adjektiv.

»Han bara märkte mig», tillade han, sedan han hade lättat sitt sinne tillräckligt. »Har ni aldrig märkt kreatur, Taylor?»

»Jo, sir, många gånger — därnere i Vår Herres land.»

»Just så. Och precis det var det som hände mig. Kulan gav mig skrapsår bak i nacken. Det bedövade mig, men gjorde ingen skada för resten.» Han vände sig nu till den bundne. »Upp med dig, Jan. Jag tänker klå dig tills du inte kan röra en lem eller tills du ber om ursäkt. Ni andra gå fria.»

»Det tänker jag di inte gör. Hjälp mig lös, så ska ni få se», svarade den tjurskallige Jan, vars vilda sinne ännu var okuvat. »För se’n jag har klått upp er, ska jag ta di andra tjockskallarna, den ena efter den andra, var säker på det!»