Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


där ingen vinner. Att leva är att arbeta strängt och lida bittert, tills ålderdomen lägger sig tungt över oss och vi röra med våra händer i kall aska efter slocknad eld. Det är hårdt att leva. Med smärta drar barnet sitt första andetag, med smärta utandas den gamle sitt sista, och alla hans dagar ha varit fulla av oro och sorg — och ändå faller han endast motvilligt och med bortvändt huvud i dödens öppnade armar, kämpande emot till det sista. Och döden är mild. Det är bara livet och vad därtill hör, som gör ondt. Men ändå älska vi livet och hata döden. Det är mycket underligt.

Vi talade föga, Passuk och jag, under de dagar som nu följde. Om nätterna lågo vi som döda i snön, och på mornarna vandrade vi vidare som döda. Och allting var dödt. Där fanns inga ripor, inga ekorrar, inga snöharar — ingenting. Floden gled ljudlöst fram under sitt vita täcke. Saven i träden var frusen. Och det blev kallt som nu; nattetid syntes stjärnorna så nära och stora, och de hoppade och dansade. Och om dagarna gäckades vi av vädersolar tills vi sågo många solar och hela luften gnistrade och flammade och snön var som diamantstoft. Och där fanns ingen värme, intet ljud — endast bitter köld och tystnad. Som jag nyss sade, vi gingo som döda, som i en dröm, och vi höllo ingen reda på tiden. Det var bara så att våra ansikten voro vända mot Saltvattnet, och våra själar trängtade efter Saltvattnet, och våra fötter förde oss mot Saltvattnet. Vi vilade vid Tahkena och visste det icke. Våra ögon skådade White Horse, men vi sågo det icke. Våra fötter trampade vadstället vid Canyon, men de kände