Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


männen ett slags skärm bakom sig — ett stycke tältduk, sträckt mellan ett par träd i fyrtiofem graders vinkel. Denna skärm uppfångade den från elden utstålande värmen och återkastade den ned på liggplatsen. En fjärde man satt på en släde, som var dragen nära intill elden; han var sysselsatt med att laga mockasiner. En hög fruset grus och ett primitivt vindspel till höger utvisade var de tre männen dagligen arbetade under ett ängsligt sökande efter guld. Till vänster stodo fyra par snöskor uppresta, utvisande det sätt, varpå vägen skulle fortsättas, då de tre männen lämnat lägrets tilltrampade snö bakom sig.

Den schwabiska folkvisan ljöd underligt melankolisk under Nordlandets kallt glimmande stjärnor, och den hade ingen god inverkan på dessa män, som hade samlats omkring elden efter dagens arbete. Den väckte en tung längtan i deras inre, en plågsam trånad, som var besläktad med hunger, och den drog deras tankar söderut över berg och floder till soliga länder.

»Tyst, för Guds skull, Siegmund!» utbrast en av männen. Han knöt plågad sina händer, men han gömde dem i vecken av björnhuden, på vilken han låg.

»Varför det, Dave Wertz?» frågade Siegmund. »Varför ska jag inte sjunga, när mitt hjärta är gladt?»

»Därför att du alls inte har någon orsak till det, ska jag säga dig. Se dig omkring, pojke, och tänk på den föda vi ha fått nöja oss med under de senaste tolv månaderna — och hur vi ha levat och trälat som kreatur!»

Siegmund, den guldhårige, följde uppmaningen och