Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


jag», forsatte Sipsu lugnt, »och jag har kommit för att vi skulle få se varandra ännu en gång, den sista.»

Hon var född av en primitiv ras, och hennes fäderneärvda åskådning var primitiv, liksom hela hennes tillvaro hade varit; hon betraktade livet med en stoikers orubbliga lugn och ansåg människooffer som en del av naturens ordning. De makter, som rådde över dagsljus och mörker, över vårflod och frost, över trädens knoppande och vissnande, voro vreda och måste blidkas. Detta krävde de på mångahanda sätt — de vållade död genom skeppsbrott, svaga isar eller gråbjörn eller en tärande sjukdom, som överföll en man i hans eget tält, så att han började hosta och väste ut livet ur sina lungor genom näsa och mun. Men dessa makter kunde blidkas genom offer. Det var en naturlig sak. Och medicinmannen var invigd i de vredgade makternas vilja och valde offret utan att begå något misstag. Det var alldeles klart. Och döden kunde komma på många olika sätt, men i grunden var den alltid densamma — en skickelse från de allsmäktiga outrannsakliga högre makterna.

Men Hitchcock var ättling av en mera utvecklad ras. Hans åskådning var mindre krass och utan pietet, och han sade: »Inte så, Sipsu. Du är ung och full av livsglädje. Er medicinman är en dåre, och hans val är förkastligt. Det skall inte ske.»

Hon smålog och svarade: »Livet är oss icke nådigt, jag vet det av många skäl. Först har det gjort den ene av oss vit och den andra röd, och det är illa. Sedan har det korsat våra vägar, och nu skiljer