tiden för er resa mycket klokt. Ni skall vara ur landet innan mosquitotiden kommer, vilket är en välsignelse som er brist på erfarenhet hindrar er från att uppskatta.»
»Det tror jag inte. Men berätta nu för mig om er själv, om ert liv här. Vad har ni för grannar? Har ni några sådana alls?»
Medan hon gjorde dessa frågor, betraktade hon indianflickan, som satt och krossade kaffe, inlagt i hörnet på en mjölpåse, mot härdens stenar. Med en kraft och en skicklighet, som utvisade att hennes nerver voro lika primitiva som hennes sätt att gå till väga, malde hon de inneslutna bönorna med ett tungt stycke kvarts. David Payne lade märke till sin gästs blick, och skymten av ett leende flög över hans läppar.
»Jag har haft grannar här», svarade han. »Karlar från Missouri och ett par från Cornwall, men de gåvo sig av ner till Eldorado för att arbeta för dagspenning vid en inmutning.»
Mrs Sayther kastade en begrundande blick på flickan. »Men här finns naturligtvis fullt med indianer?»
»Varenda en av dem har givit sig av ner till Dawson för längesedan. Det finns inte en enda inföding i hela landet, utom Winapie här, och hon är från Koyokuk — har kommit tusen mil eller så utför floden.»
Mrs Sayther kände sig plötsligt nära att svimma. Det intresserade leendet försvann icke från hennes läppar, men det föreföll henne som om David Paynes ansikte drog sig tillbaka i ett teleskopiskt fjärran, och som om de sammanfogade bjälkarna i hyddans väggar
