Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Han såg tankfullt upp på Fortune, och denne skakade på huvudet, misslynt över dröjsmålet.

»Det händer ibland, att man kan mötas under omständigheter som göra, att man måste minnas», fortsatte Uri med låg röst och mycket långsamt, »och under sådana omständigheter mötte jag en gång en man på ’Hästarnas Dödsväg’. Att frakta resgods över White Pass 1897 var hjärtskärande för mången, ty det fanns orsaker i överflöd till att vägen fick det namnet. Hästarna dogo som mosquitos vid första frost, och från Skaguay till Bennet lågo de och ruttnade högtals. De dogo bland klipporna, de förgiftades uppe på höjden och de svälte ihjäl nere vid sjöarna. De stapplade och föllo på vägen, om man nu kan kalla det för väg; de drunknade i floden under sina bördor eller krossades mot skarpa stenar; de bröto sina ben i klipprämnorna och bröto ryggen då de föllo baklänges med sin packning; de sjönko ner i morasen och försvunno eller kvävdes i dyn; de ristes upp så att inälvorna runno ut där kavelbroarnas syllar stucko upp sina vassa ändar ur träsken; man sköt ned dem, sedan man hade låtit dem arbeta ut sig, och då de voro förbi, vände man om för att köpa nya. Somliga besvärade sig icke med att skjuta dem — togo bara av dem sadlar och skor och läto dem sedan ligga där de hade fallit. Ty deras hjärtan hade förvandlats till sten — de som icke voro nära att brista av medlidande — och de betedde sig som vilddjur, männen på ’Hästarnas Dödsväg’.

Det var där jag råkade på en man med hjärta och tålamod som en kristen. Han var en redlig man. Då han vilade vid middagstiden, tog han packningen av