»Och korten må avgöra vem som skall börja!» utbrast Fortune. »Sju kort var.»
Han kände sig helt ivrig för saken, och då Uri nickade bifall, drog han upp en kortlek ur fickan. Helt visst skulle turen icke svika honom nu! Han tänkte på att solen var på återväg, då han lyfte för given, och en skälvning gick igenom hans kropp, då han fann att given var hans. Han blandade och gav, och Uri lyfte för trumf. Det var spader knekt. De lade upp sina kort. Uri hade icke ett enda trumf, men Fortune hade ässet och tvåan. Räddningen hägrade för honom mycket nära, medan de mätte ut de femtio stegen.
»Om Gud håller sin hand tillbaka och ni dödar mig, så bli hundarna och bagaget er tillhörighet. Ni finner då en laglig köpehandling på alltsammans i min ficka», förklarade Uri och intog sin plats, högrest och bredbröstad.
Fortune skakade av sig en fantastisk föreställning om strålande solsken över oceanen och tog sikte. Han var mycket noggrann. Två gånger sänkte han vapnet igen, därför att vårvinden kom furornas grenar att vaja. Men tredje gången föll han på sitt ena knä, grep stadigt om revolvern med bägge händerna och sköt. Uri gjorde en sväng åt sidan, sträckte upp bägge armarna, sviktade våldsamt ett ögonblick och sjönk sedan ned i snön. Men Fortune visste, att han hade hållit för långt åt ena sidan, ty eljest skulle Uri icke ha gjort den där svängen.
Då Uri förmådde göra våld på sig och stapplande reste sig upp, i det han gav den andre ett tecken att komma med vapnet, rann det Fortune i hågen att
