Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


tycktes inte veta, om han skulle våga sig på mig eller inte, så att han bara skrattade bort alltsammans.

Så var det. Och när jag skildes från Tilly den kvällen, gav jag henne mitt ord på att jag skulle komma igen om en vecka eller så, och jag sa’ att jag då ville träffa henne. De ä’ just inte tjockhudade, hennes släkte, när det gäller att visa tycke eller motvilja, och hon såg så förnöjd ut, den redliga själen. Ja, hon var en präktig flicka, och jag undrar visst inte på att hövdingen var förtjust i henne.

Allt gick bra för mig. Tog vinden från hans segel vid första kryssning. Ville helst ta henne ombord och segla nedåt Wrangehållet, tills värsta stormen hade rasat över och George hade lugnat sig, men jag skulle inte få henne så lätt. Hon bodde hos en farbror — hennes beskyddare, så godt det nu gick för sig — och han höll på att stryka med i lungsot eller någon annan sorts långsam sjukdom. Var än bättre och än sämre, och hon ville inte överge honom förrän det blev slut. Gick upp till dem strax innan jag skulle resa för att se efter hur länge det kunde dröja. Men den gamle kanaljen hade lovat henne åt hövdingen, och när han fick se mig, blev han så arg, att han fick ett anfall av lungblödning.

’Kom och tag mig, Tommy’, sade hon, när vi togo avsked av varandra nere vid stranden. ’Ja, så snart du ger mig bud’, svarade jag. Och jag kysste henne på vitmansmanér och på älskaremanér, tills hon skalv som ett asplöv, och jag var så utom mig, att jag nära på hade lust att gå upp och hjälpa farbrodern över gränsen till en annan värld.

Nå, jag gav mig åt Wrangelhållet, förbi S:t Marys