Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


jag vid styret och Tilly hackande bort is — tills jag satte slupen i land vid Porcupine Island och vi förtöjde vid stranden. Våra filtar voro genomvåta och Tilly lät tändstickorna torka vid sitt bröst.

Så jag tänker, att jag känner till kvinnorna, Dick. I sju år levde vi som man och hustru, seglade tillsammans i godt väder och hårdt väder. Men så dog hon, midt i vintern, dog i barnsbörd, däruppe vid Chilcat Station. Hon höll min hand till det sista, medan isen växte inne på dörren och lade sig i ett tjockt lager över fönstret. Utanför vargtjut och för övrigt den ljudlösa tystnaden; innanför döden och tystnaden. Du har inte hört den där tystnaden ännu, Dick, och Gud give att du inte måtte behöva höra den, medan du sitter vid en dödsbädd. Höra den? Ja, just det — tills man tycker att andedräkten tjuter som en mistlur och hjärtat dunkar och dånar och och slår som en bränning mot stranden...

Hon var en Siwash, Dick, men en sådan kvinna! Vit, så vit, Dick, vit och klar alltigenom. Då det led mot slutet, sade hon: ’Behåll min fjäderbolster, Tommy, behåll den alltid.’ Jag lovade det. Och så slog hon upp sina ögon, fulla av smärta. ’Jag har varit dig en bra hustru, Tommy, och därför vill jag, att du skall lova — du skall lova...’ — orden tycktes knappast kunna tränga över hennes läppar — ’att när du gifter dig, skall du ta en vit kvinna till hustru. Ingen Siwash mera, Tommy. Jag vet. Finns fullt med vita kvinnor nu nere vid Juneau. Å, jag vet. Ditt folk kallar dig ’squaw-man’, din stams kvinnor vända huvudet åt sidan, när de möta dig på gatan, och du kan inte gå till deras hus som andra män.