Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Håhå jaja suckade hans nåd. Är det något annat?

— Nej — ja, det vill säga — jag vill bara veta — om du är ond på Per?

Baron gjorde en riktigt ful gubbe. Men innan han hann svara, sade Blenda:

— Tyst! — Det är någon, som knackar.

— Det är Vickberg det. Gå och öppna!

Blenda kröp ihop.

— Jag törs inte.

Hon kröp upp i sängen så långt hon bara kunde komma.

— Lilla, söta onkel, jag törs inte.

— Va nu då? Varför det då?

— Tänk, om det är Jakob — —

— Stig in! skrek hans nåd.

Det var Jakob.




XI.
Jacob och Blenda.

Jakob kom direkt från Tanningen. Han hade en hastig och ganska lång marsch bakom sig och såg tämligen upphetsad ut.

— God afton, hälsade han. Han tog bössan från axeln och ställde den vid dörren.

— God afton, god afton, besvarade baronen hans hälsning. Blenda kom sig icke för. —

— Är Blenda här?

— Det måtte du väl si. Var har du hållit hus?

— Vid Tanningen, svarade han kort. Blenda

121