ljus. — Å, hör du, tänd inga rökgubbar! Jag får så ont i huvut.
— Viii du hellre, jag ska röka pipa hela natten?
— Ja. det är bättre.
— För dig, ja! skrattade Jakob. Hon drog sin sömniga flicka uppför backen, drog henne upp ur dimman, som böljade som ett blåvitt vatten kring jaktstugans sockel.
— Nu du. Tänk om någon stulit nyckeln! Nej, här är den. Stå på benen, flicka! Upp med dörren! Usch en sån luft! Vi få lov att ha fönstret öppet hela natten.
— Ja, men myggen, mumlade Blenda.
— Jag ska röka på dig. Korgen sätter vi här. Och så upp med fönstren! — Var finns tändstickorna? Du har då inte reda på någonting. — Ska du ha mer än två filtar, inte? Då tar jag den tredje. — Nej men kan du då inte stå på benen! Ska jag hjälpa dig med klänningen? Det är då ena satans hyskor, du har. Nej, stå, hör du! — Se så där. Putt ikull med dig på britsen. Vänta, så ska jag ta av dig på fötterna. Gud sig förbarme, va du är lat, flicka. — Så där.
Han lade upp hennes fötter på britsen. Han rullade in henne i filtarna, gjorde henne till ett bylte och vände hennes näsa mot väggen.
— Är det bra nu?
— Ja — då — kom det halvt i sömnen.
— Då ska jag gå ut och se om det lyser på Björkenäs.
Hon rullade runt och grep efter honom.
— Jakob! Du får inte gå ifrån mig! Inte så länge det är mörkt. Då skriker jag!
— Jaså får jag inte? Nå, då får jag inte.
Han tog sin filt och lade den nedanför Blendas brits. Rökgrejorna halades upp ur fickan, så satte
38
