Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


drickandet. Och även på gästerna tycktes vinet verka sövande.

Att Vilhelm Bergfelt skulle somna och falla av stolen före desserten, därom var Blenda övertygad. Han såg så besynnerlig ut, ögonlocken gingo ned över halva pupillerna, och han sneglade på henne med långa sidoblickar, fuktiga som en yrvakens. Usch, han var bestämt lite pirum — lite så där som Johnsson brukade vara! Blenda jämkade sig så långt som möjligt åt andra sidan, knuffade Roger och fick en massa kvickheter till livs. —

Gästerna från staden reste tämligen snart efter middagen. Doktorn, baronens livmedikus, gav hemligt tecken till uppbrott. Den käre Roger de Sars’ tillstånd var verkligen icke fullt tillfredsställande, man borde icke draga för stora växlar på hans krafter.

— Alltså, mina herrar, en timme efter konjaken! kommenderade doktorn, en gammal regementsläkare, van att befalla. Även Abraham Björner ärnade parera order.

Baronen gav emellertid icke orlov.

— Nej, min snälle kusin får lov att lugna sig ett ögonblick. Vi ha något att resonera om — Jaså, du kära Arvid, jaså, du tänker också övergiva oss?

Patron Siedel mumlade något om andjakten. Han och Jakob skulle — —

— Fan heller — fan heller — gossen stannar här tills vidare. Sir svåger, det kan hända — hm — att vi behöva honom. Men svåger har sin fria vilja — javisst, hm — mycket tråkigt. — Men svåger är ju passionerad jägare — —

Jakob satt redan i Siedelska vagnen, då dess ägare i högtidlig ton förkunnade förbudet att lämna Rogershus. Jakob förklarade, att han tänkte ge sig av ändå, men en dylik ohörsamhet mot hans nåds befallning

77