— Var nu förståndig, Blenda lilla! Inte ska man bry sig om, vad två sådana där sitter och babblar — när de ha ätit och druckit till. Och att Johnsson är full med alla sorters osannfärdiga och fula historier, det måtte du väl veta, barn. För resten vill jag säga dig, lilla Blenda, att det är nu en gång så, att när sådana där ungtuppar — ja, gunås så visst gamla tuppar också! — när de kommer ihop kring sin punsch och annat otäckstyg, så nog kan man vara säker om, att där ska smidas ihop de nedrigaste historier. Och då har de minsann inte aktning för någonting, varken det högsta eller det lägsta. Och sådana är de allesamman.
— Inte Jakob! snyftade Blenda.
— Nej, om jag det finge veta — kom det en smula obehärskat från Jakobs mor.
— Och inte Per heller — säg?
— Jag tror verkligen, att herr Per i det avseendet är bättre än de flesta. Och jag må då säga, att det är ruter i honom. Kära hjärtanes så han måtte ha hurrat om med dem allesamman!
Blenda satte sig upp.
— Har han?
— Inte måtte han vara rädd av sig. Jag tror sannerligen, att han tog själva domprostinnan i upptuktelse. Och det kunde på sätt och vis inte ha skadat. — Ja, det vill säga, jag hoppas innerligt, att han inte förgick sig!
— Han är allt vådligt — sade Blenda dröjande.
Och det rätta ordet fann hon icke.
— Jaha — nu kommer skjutsen. Fru Enberg gick bort till fönstret. Landån till och med, det tycker en kunde vara onödigt. Och där kommer Vickberg med nattsäckarna. Jo, jo, det blev ingen övernattning av för gunstig junkrarna. — Där kommer de! Kors, jag
