Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Det är något, som har hänt mig i kväll. Det är så märkvärdigt så — ja, jag vet inte, va du kommer att göra, när du får höra — —

— Det bryr jag mig visst om att höra! Inte alls! — Ja, försök inte!

— Bryr du dig inte om, vad som har hänt mig? Då jag säger dig, att det är så märkvärdigt?

— Nehej. — Du bryr dig inte om, vad som har hänt mig. Du gör inte så mycket som frågar ens — —

— Har jag inte frågat? — Men berätta nu du först ditt, så ska jag berätta mitt sedan. — Nå, va var det?

— Det säger jag inte.

— Jaså. Ja varför ska du då ha mig till att fråga?

— Du hörde ju, va tant sa’.

— Ja, va var det? Hon sa’, att du fått höra någonting obehagligt. Var det den där galgfågeln Roger eller hans kusin? Båda? Va sa’ de då?

— De talade illa om mor.

— Om din mor? Va sa’ de då?

— Tror du kanske, att jag vill säga om det?

— Det var mig ena snygga gossar. Men nu har de gudskelov farit sin väg och frid vare med dem! — Ska jag berätta mitt nu?

— Låt mig vara!

— Jag rör dig ju inte. Jag frågar, om jag ska berätta mitt nu? Vill du, vill du, vill du? Du må tro — —

— Låt bli! Du får inte sitta här!

— Nej, men Blenda — vad är det med dig? Vill du verkligen inte, att jag ska berätta?

— Nej.

— Å, du pratar! Och jag, som narrade bort mor, bara för att du skulle vara den första, den allra första, som fick veta något — —


86