110
"Åtminstone gick det ett, när mr Grevilles mor var sjuk, och derför kan det väl gå ett nu med, och då får du sitta på lokomotivet, för du vet väl, att det ej är några vagnar med. Jag skall säga dig, Sam, att om telegrammet kommer, medan du är i kyrkan, så far jag i ditt ställe."
"Det låter du allt bli," genmälte Sam, "det vore mycket bättre, du gick med i kyrkan."
"Nej, det gör jag ej. Det är så käringaktigt att gå i kyrkan midt i veckan."
"Det är mycket mera käringaktigt, att bry sig om, hvad sådana åsnor som gossarna Greville säga," återtog Sam, satte på sig sin mössa och sprang efter systrarna och guvernanten.
"Det är bäst, att en af oss stannar qvar," sade Henry till Johnnie och David, hvilka stodo bredvid honom, "för den händelsen, att telegrammet skulle komma. Jag kan sadla fölungen och rida till Bonchamp, och om det är något extra tåg der, så stiger jag upp på lokomotivet."
"Men det är ju Sam och Susanna, som skola fara?"
"Ack, det är bara, för att Sam är äldst, jag vet att mamma hellre ville, att jag skulle komma, ty jag trampar ej så hårdt som Sam, och när jag kommer dit, så blir hon strax mycket bättre, och vi skola alla bli så glada. När amiral Penrose får höra, att jag varit nog modig, att rida på lokomotivet, och att jag förekommit en explosion eller något dylikt, så låter han mig genast bli antagen som sjökadett, och jag får en stickert vid sidan och uniform, och en egen liten koffert. Sedan blir jag utnämnd till löjtnant, derför att jag med glödande kulor skjutit från batterierna på Gibraltar."
"Master Harry," utropade Purday, "kasta ej omkring de der små äpplena."
"De föreställa glödande kulor, Purday."
"Jag skall minsann skjuta på er med glödande kulor, om ni förstör mina gurksängar, unge herre! Se så, gå er väg."
